Ge oss mer Dalsland!

Vad visste vi om Dalsland innan vi kom hit? Ett litet landskap inklämt mellan Vänern och Norge. Mycket skog och sjöar. Inga större städer. Bara fucking Åmål. Men nu vet vi var i Bengtsfors spjutfantomen Knut Fredriksson övade sina 300-meters kast med sten. Vi vet att Vårviks kyrka är en av Sveriges vackrast belägna kyrkor. Vi vet att det ligger en filial till Göteborgs universitet i lilla Mustadfors och att det därför bor över 300 studenter där. Vi vet att det brukar vara traktorträffar i Gapungebyn och att Vivianne på kanalmuseet i Håverud älskar Öland. Vi vet helt enkelt mycket mer om Dalsland nu och vi ser stor turismpotential i detta sköna, men tyvärr lite undanskymda landskap. Vi har färdats långsamt genom bygderna via pärlan Dalslands kanal som består av ett stort sjösystem som sträcker sig från Vänern upp till norska gränsen. Hela landskapets sjöar är egentligen sammankopplade via grävda kanalsträckor med slussar. Kanalen byggdes i mitten av 1800-talet för att kunna få ut timmer från skogarna och få järn till bruken. Men kanalen utnyttjades såklart även till annan infrastruktur som öppnade upp landskapet.

På vägen till startplatsen för kanotpaddlingen lyckades vi tajma in säsongens premiärtur för den lilla rälsbussen som trafikerar sträckan Bengtsfors-Mellerud. Det är Dals Västra Värmlands järnvägar, eller De Vackra Vyernas Järnväg som de i folkmun kallas, som ser till att dessa 80-talsvagnar hålls vid liv. Många turister tar rälsbussen ena hållet och en av de gamla kanalbåtarna tillbaka. Men vi bänkade oss alltså i en rejäl kanadensare och tog oss av egen kraft vattenvägen från Kråkviken vid sjön Västra Silen till Håverud vid Österbosjön. Med en inledande loop norrut via Gustavsfors blev det totalt 70 kilometers paddling. Det var lite kämpigt i vinden bitvis, men i övrigt strålande väder.

Det finns mycket fint att se längs med vägen. Bland annat finns tusentals hällristningar vid Tisselskog där de äldsta är från bronsåldern. Vattendragen omges nästan uteslutande av skog som växer hela vägen ner till vattenbrynet. Vi upplevde det som att vattenvägen var den enda vägen att ta sig fram här. Men, kanalfärdens största begivenhet anser vi ändå vara slussvakterna. Trevligare fôlk får man leta efter. Det var lätt värt att betala 40 kronor för varje sluss för att få träffa dessa pratglada och vänliga själar. Många var unga säsongsarbetare men hade redan en självklar känsla för service. Slussvakterna har en intern komradio som de kommunicerar med för att meddela varandra vilka eventuella båtar och kanotister som är på ingång. Det blev snabbt känt att ”en familj som inte har så bråttom” var på väg genom kanalsystemet. Det kändes trevligt att vara väntad vid varje sluss.

Nu ska vi anta denna resas kanske tuffaste utmaning. Att med kollektivtrafik ta oss tvärs över Sverige. Vi börjar med att kliva på lokalbuss 720 mot Mellerud och ska enligt plan göra sex byten innan vi är framme i Borgholm på Öland. En resa som kommer ta en hel dag i anspråk och bland annat ta oss via Trollhättan, Skövde, Jönköping, Alvesta och Kalmar. Där ska vi byta kanot mot cyklar och göra några dagar i sadeln innan vi åter vänder mot Stockholm lagom till midsommar.