Kära Polen! Tack för att du tog emot oss när alla andra länder envisas med att stänga gränser, kräva negativt covid-test eller placera en på karantänshotell. Vi har lärt känna dig väl under dessa tre veckor. Det är lätt att fastna i tankarna kring det dystra politiska läget, men vi har försökt fokusera på din rika historia och vackra vidsträckta natur. Vi ser även tecken på ett sunt och modigt motstånd mot de reaktionära krafterna. Vi har sett dina röda blixtar och du har vårt stöd i kampen.
Den röda blixten som symbol för kvinnokampen i Polen. 
Tummen upp för kampen om kvinnors rättigheter.
Sedan Katowice och Krakow har vi besökt ytterligare två platser, Pieninskybergen och Warszawa. Pieninskybergen, som är en del av Tatrabergen, ligger precis på gränsen till Slovakien och här är det stort fokus på friluftsliv. Även om Polen inte har någon allemansrätt är det ändå lätt att komma ut i naturen då det finns vandrings- och cykelleder överallt. För vår del blev det utflykter till fots där vandringen upp till utkikstornet Luban, 1225 meter över havet, blev höjdpunkten. Det var en tuff vandring på totalt 9 kilometer med 550 meters klättring.
På väg till Warszawa gjorde vi två stopp. Först återvände vi tillfälligt till Krakow efter tips från en god vän som efter förra inlägget uppmärksammade oss på att inte missa den socialrealistiska stadsdelen Nowa Huta. Detta område byggdes främst för att locka arbetskraft till det nya stålverket (vilket är just vad Nowa Huta betyder). Som mest arbetade 38 000 på stålverket och idag bor omkring 200 000 i stadsdelen beläget strax öster om centrala Krakow. Området började byggas 1949 och unga arkitekter fick det nätta uppdraget att bygga en hel stalinistisk idealstad för det nya socialistiska Polen. Ett av de första bostadshusen i post-socialrealistisk arkitektur som färdigställdes var det så kallade Blok Szwedzki (Sverigehuset). Inspirationen till denna ”raka och nyktra exteriör” kom från ABC-förorten Vällingby. Idag diskuteras hur Nowa Huta ska förvaltas. Den yngre generationen polacker vill gärna romantisera denna socialistiska era, medan den äldre generationen som var med när det begav sig hellre vill glömma och gå vidare. Men ofrånkomligt är det ett fascinerande besöksmål. Det finns även ett historiskt museum i Nowa Huta, men det var tyvärr stängt dagen då vi var där.
För att inte bilresan skulle bli alltför lång från Pieninskibergen upp till Warszawa valde vi att stanna en natt på ett spa-hotell. En anledning till att det blev just ett spa-hotell var att Ines saknade att öva på sin simning. Alla simhallar är ju stängda, men vissa spa-hotell som kan uppfylla ett antal hårda kriterier får hålla öppet. Det var trevligt, men öde.
De sista fyra dagarna i Polen utforskade vi Warszawa. Vi hyrde en liten lägenhet nära centrum och dagarna blev välfyllda. Vi började med att ta oss upp till kulturpalatsets utsiktsterass på 30:e våningen. Därifrån fick vi en 360 graders vy av staden och kunde lokalisera flera av våra inplanerade besöksmål: Kopernikus-statyn, Holy Cross Church där Chopins hjärta förvaras, universitetsbibliotekets takträdgård, den efter andravärldskriget förstörda men nu återuppbyggda gamla stan, museet ”Livet under kommunismen”, Marie Curies park där flera av träden planterades av den Warszawabördiga vetenskapskvinnan, Neonskyltsmuseet, graffitigalleri 40-40, militärkyrkogården och slutligen den judiska begravningsplatsen.
Men nu lämnar vi dig, Polen. Ikväll tar vi en färja från Gdansk till Nynäshamn. Vi ses alldeles säkert igen och då hoppas vi att kraften från den röda blixten har hjälpt dig att hitta tillbaka till det demokratiska spåret. Lycka till!
